Tagged: källkritik

Vi måste tala om debatten

Göteborgs-Posten publicerade den 26 mars 2016 en krönika av Ann Heberlein, med rubriken ”Vi måste tala om islam” och underrubriken De ‘religiöst motiverade’ attackerna har ökat lavinartat”. Artikeln har fått stor uppmärksamhet, inte så mycket för sina kontroversiella slutsatser, som för de allvarliga faktafelen i originaltexten. Heberlein hade bitvis feltolkat Europols statistik och misstagit 395 arresterade för 395 terrordåd.

Detta uppmärksammades på flera håll, bland annat av Elias Tuffaha. Heberlein har reviderat debattartikeln på gp.se, där man nu kan läsa det här:

Rättelse: I en tidigare version av denna text framstod uppgifterna om arresterade gärningsmän som om de handlade om konkreta terrordåd, vilket givetvis hade varit absurt. Jag beklagar mina tidigare felaktiga uppgifter.

Men Heberlein bjuder inte på de korrekta siffrorna för religiöst motiverade terrordåd (som minskat från 3 st 2010 till 2 st 2014). Det hade varit generöst att göra.

TE-SAT (European Union Terrorism Situation and Trend Report) finns att ladda ner hos Europol, för den som vill fördjupa sig i statistiken. Jag har försökt visualisera hur antalet terrordåd och arresteringar varierat sedan 2010 för grupperna högerextrema, vänsterextrema, separatistiska och religiöst motiverade. Eventuella fel i siffror och grafer är helt och hållet mina egna. Observera att ”terrordåd” innefattar både genomförda och förhindrade eller misslyckade dåd..

 

Heberlein har nu justerat det påstående som utgjorde hela grunden för hennes efterföljande resonemang. Från att den terrorism som främst hotar Europa är religiöst motiverad (lutad mot antalet terrordåd) till att den enligt ordningsmakten är religiöst motiverad (lutad mot antalet arresteringar). Det är ett sällsynt uppenbart exempel på ad hoc-argumentation, alltså att man anpassar bevisen för att passa sina teser när bevisen visar sig felaktiga.

Heberlein utelämnar nationalistiskt separatistiska terrordåd från sin uppställning. De var 160 st 2010 och har minskat till 67 st 2014, medan antalet arresteringar har minskat från 349 till 154. Separatistiska terrordåd är visserligen småskaliga och på stadig tillbakagång, men varför Heberlein väljer att helt bortse från den ojämförligt största gruppen terrordåd som utförs i Europa kan bara hon svara på.

Heberlein får fortfarande inte siffrorna rätt. Hon har inte observerat att siffran för vänsterextrema terrordåd faktiskt är 13 st under 2014 – antalet arresteringar där är hela 54 st, upp från 34 st 2010.

Så, med de här justeringarna i inledningen (och de problem som de medför), hur har Heberlein justerat sitt resonemang och sina slutsatser för att ta hänsyn till de förändrade förutsättningarna?

Inte alls, visar det sig. Inte med ett ord.
Centralt i resonemanget i originaltexten var följande passus:

”det bör stå klart för de flesta tänkande individer att religion, i det här fallet islam, spelar en avgörande roll i de fasansfulla terrordåd som sargat Europa sista åren.
Vi måste tala om islam. Vi måste hantera att majoriteten av de terrordåd som drabbar oss, våra värderingar, vår frihet, ja hela vårt sätt att leva, hämtar både argument och drivkraft ur islam.”

I den justerade texten står dessa påståenden kvar helt oförändrade. Trots att Heberlein alltså nu säger sig hela tiden ha varit medveten om att det är majoriteten av de arresterade som är religiöst motiverade, inte majoriteten av terrordåden, och att detta speglar ordningsmaktens värdering av hotet, inte det faktiska antalet dåd.

Jag undrar hur det kommer sig att en ansedd morgontidning som Göteborgs-Posten, först släpper igenom en ledarkrönika med så enorma faktafel i sina grundantaganden. Jag undrar hur Göteborgs-Posten sedan kan acceptera en rättelse som återigen innehåller uppenbara felaktigheter, där inga konsekvensändringar i resonemang eller slutsatser gjorts utifrån de allvarliga faktafelen i grundantagandena.

Borde inte granskningen av rättelsen vara särskilt hård efter avslöjandet om så allvarliga fel?

Vi måste tala om debatten – var gränsen går för en hederlig debatt, vilka krav en ledarredaktion kan förväntas ställa på kvaliteten hos artiklar från etablerade skribenter, och vilka förväntningar vi läsare har på faktakontrollen hos ledarredaktionerna.

Redigerat med hjälp av Thabo ‘Muso, redaktör på sajten Motargumentsom också publicerar mitt blogginlägg.

***UPPDATERING 2016-04-05***

Den 30 mars, två dagar efter att jag publicerade min blogg, har Heberlein skrivit om inledningen till sin text ytterligare minst en gång, och tonat ner statistik över antal terrordåd eller arresteringar. Istället har hon lyft in siffror över antalet offer för terrorism i Europa. Den tredje (eller om det är fjärde?) versionen av krönikan finns att läsa på GP:s websajt. Mitt resonemang ovan gäller Heberleins första uppdatering av sin krönika, från den 27 mars. 

Sveriges Radios Medierna har uppmärksammat de många omfattande ändringarna i den inledande bakgrunden och har också fått Göteborgs-Postens ledarredaktör Alice Teodorescus kommentarer om detta.
***

Ekomat och källkritik

Vi svenskar äter nästan mest ekomat i världen. Men ekologisk mat är varken nyttigare eller bättre för miljön än vanlig mat. Tvärtom, visar forskning.

Det här påståendet inleder en artikel från nyhetsbyrån TT som publicerades i helgen i bland annat Dagens Nyheter och på SVT Nyheter.

I artikeln intervjuas professor Lars Bergström vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, som berättar att omfattande forskning visar att det varken finns hälsomässiga eller miljömässiga vinster med ekomat. Tvärtom:

Men nyttan av ekomat är ifrågasatt. Nu senast från Danmark där en rapport från International Centre for Research in Organic Food Systems i Aarhus visar att ekologiskt framtagna livsmedel inte är nyttigare för oss människor än den mat som produceras på konventionellt vis. Inte är den miljövänligare heller.

Slutsatsen går, enligt forskarna, stick i stäv med den allmänna uppfattningen att ekomat är bättre för både hälsan och miljön.

Det är bara ett problem. Rapporten, en kunskapsöversikt från ICROFS, drar nämligen den rakt motsatta slutsatsen:
Jämfört med konventionell odling bidrar ekologisk odling i huvudsak positivt till samhällsnyttan inom fyra av fem undersökta områden; miljö, biologisk mångfald, människors hälsa och välfärd och djurhälsa. Inom det femte området, klimat och energi, ses ingen skillnad mellan odlingsformerna.

overordnet set bidrager økologisk landbrug positivt til de fleste af de undersøgte samfundsgoder, når man sammenligner med konventionel produktion.

Den danska rapporten nyanserar den samlade bilden, och tar upp att nyttan med ekologisk odling varierar med olika grödor och olika djurslag. Ekologisk grisuppfödning ger t.ex. större kväveläckage än konventionell grisuppfödning, medan förhållandet är det omvända för nötkreatur. Trots det bekräftar alltså rapportens samlade bedömning nyttan med ekomat, inte tvärtom.

Det är svårt att förstå hur TT:s artikel lyckats vända på slutsatserna i den danska rapporten. Jag har svårt att tro att de inte skulle ha läst själva rapporten, utan nöjt sig med nyhetsartikeln om den i Science Nordic, som de hänvisar till (som i sin tur är en översättning av en artikel från Videnskab.dk).

Att Metro, SVT, DN mfl inte rutinmässigt dubbelkollar TT:s uppgifter är mer förståeligt. TT brukar ju anses vara en tillförlitlig nyhetsbyrå.

Men den infekterade striden mellan forskargrupper på SLU om nyttan med ekomat är välkänd bland oss som följer frågan. Professorerna Bergström, Kirchmann och Kätterer har sedan 2002 med jämna mellanrum upprepat i princip samma argument mot ekologisk odling på olika debattsidor, senast 2014 i samband med lanseringen av deras ”Den ekologiska drömmen” på samma tema.
Därför borde det ringa i varningsklockorna på konsument- och vetenskapsredaktionerna när en så välkänd och tydligt partisk debattör som professor Bergström oemotsagd får kommentera forskning på området på nyhetsplats.

För att parafrasera vår statsminister; det är inte okej att vad som presenteras som en nyhetsartikel mer liknar ett debattinlägg.


Uppdatering

Studio Ett i P1 har tagit upp den danska kunskapsöversikten och den polariserade debatten i inslaget ”Eko eller inte – det är frågan” som sändes den 1 februari 2016.
I inslaget deltar en av professor Bergströms meningsmotståndare, Maria Wivstad, föreståndare för EPOK – Centrum för ekologisk produktion och konsumtion vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). EPOK har också uppmärksammat den danska rapporten.

ICROFS har uppmärksammat de felaktiga påståendena i svenska media om deras slutsatser, och publicerade den 2 februari en kraftfull dementi.
Den 3 februari tog även SVT upp att TT-artikeln (som de själva vidarepublicerade) dragit felaktiga slutsatser av den danska rapporten.

Intolerant tolerans?

Ivar Arpi skrev häromdagen en ledarkrönika på SvD om vad han kallar ”den nya vänsterns intolerans”, där han bekymras av att det visserligen blivit lättare att komma ut som homosexuell, men att den som kommer ut som sverigedemokrat idag bemöts med intolerans.

Ivar Arpi verkar vilja likställa yttrande av kritik mot främlingsfientlighet, rasism och homofobi med att yttra sig främlingsfientligt, rasistiskt eller homofobiskt, och menar att det ena är lika intolerant som det andra.
I krönikan försöker han leda i bevis att högern missgynnas av det rådande debattklimatet och menar att konservativa och borgerliga värderingar sällan kommer till uttryck i offentligheten.
Det senare påståendet får mig att undra om Arpi inte räknar SvD:s ledarsidor som en offentlig plattform.

Men det jag tänker ägna mitt första blogginlägg åt är vilket stöd Arpi åberopar för sina påståenden.

Arpi är frikostig med referenser till forskning och undersökningar i sin krönika. Även om han tyvärr inte länkar till dem direkt är de ändå såpass väl beskrivna att de är lätta att hitta. Det är alltid intressant att följa referenser till källan, så jag kollade upp fyra av dem. Ingen av dem visade riktigt det Arpi menar att de gör.

Demoniserar vänstern högern mer än tvärtom?

Studien av Graham J, Nosek BA, Haidt J (2012) som  enligt Arpi ”visar att vänstern har svårare att förstå hur högern tänker än vice versa” har undersökt republikaner och demokrater i USA och visar i själva verket att både demokrater och republikaner delar samma stereotypa uppfattning om den ”typiska” republikanen och den ”typiska” demokraten – men att republikanernas stereotypa uppfattningar av både sig själva och demokrater var något mindre överdrivna än demokraternas.
Författarna avhåller sig från att spekulera i om det beror på att demokrater har svårare att förstå republikaner än tvärtom.

Eftersom blockindelningen inom amerikansk politik nästan helt domineras av liberal-konservativ-skalan är det dessutom tveksamt om slutsatser därifrån kan överföras till svensk höger-vänster-skala.

Multikulturell tolerans = intolerans mot högern?

Allison Harells begrepp ”multikulturell tolerans” som Arpi menar tillåter någon att begränsa rättigheterna för politiska motståndare, så länge detta kan säljas in som att man på så sätt skyddar svaga grupper från hat, tycks i princip helt överensstämma med yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om hets mot folkgrupp.

Här verkar Arpi en smula förvånande – med tanke på temat för krönikan – själv sätta likhetstecken mellan högeråsikter och rasism, eftersom han framställer kränkande yttranden mot minoritetsgrupper som utmärkande för ”vänsterns” meningsmotståndare.

Störst intolerans hos dem som är för social rättvisa?

April Kelly-Woessners blogginlägg (inte en vetenskaplig artikel, till skillnad från de två tidigare referenserna) med slutsatsen att intolerans hos unga är kopplat till att man är för ”social rättvisa” är rätt märklig, eftersom hennes material visar att den grupp som möter allra störst intolerans bland unga är muslimska hatpredikanter, följt av rasister. Även kommunister och militarister möts med mindre tolerans från unga än från äldre. Kelly-Woessners slutsatser har kritiserats även i USA.

Det är för övrigt från det här blogginlägget Arpi ord för ord hämtat sin beskrivning av Allison Harells begrepp ”multikulturell tolerans” – istället för att själv gå till källan. Här har han också hämtat det mesta om Marcuse (lite ofint, kan tyckas, att inte ge Kelly-Woessner cred för det ordagranna citatet).

Ju yngre och mer vänster, desto villigare att censurera meningsmotståndare?

Så, hur var det med studien från Pew Research Center som visar att ”Ju yngre man är, desto mindre villig är man att tillåta meningsmotståndare yttrandefrihet”, att ”hela 40 procent av gruppen 18 till 34 år gamla vill förbjuda vad man anser vara kränkande yttranden om minoritetsgrupper. Ju mer vänster du är, desto mer benägen är man att inskränka yttrandefriheten”?
De siffrorna gällde USA, och de kränkande yttrandena  om minoritetsgrupper är återigen just det som i Sverige och många andra europeiska länder faller under lagar om hets mot folkgrupp, och det Arpi kallar ”vänster” är amerikanska demokrater.
Arpi sätter dessutom likhetstecken mellan att vilja förbjuda kränkande yttranden mot minoriteter och att vilja inskränka yttrandefrihet i största allmänhet och för meningsmotståndare i synnerhet. Det är en tolkning som går långt utanför vad undersökningen påstår. Det är också en tolkning som återigen verkar antyda att kränkande yttranden mot minoriteter är något som definierar ”högern” och särskiljer den från ”vänstern”.
Jag tror faktiskt inte det är hans avsikt att antyda det.

Sverige är inte med i studien, men det är Tyskland, UK, Polen, Frankrike mfl europeiska länder, där resultaten är helt annorlunda än i USA – och väldigt inbördes olika, vilket återigen understryker att man inte utan vidare kan överföra resultat i sådana här frågor från en nationell politisk kultur till en annan.

Min slutsats:

Arpi har inte på fötterna för det han påstår. Alls.
Tre av de fyra referenserna visar något annat än det han hävdar, och stöder inte Arpis tes om en särskilt intolerant ”vänster”. Den fjärde referensen, April Kelly-Woessners blogginlägg, är faktiskt korrekt  återgiven. Den är å andra sidan en subjektiv opinionsyttring – ett debattinlägg snarare än en studie – vars slutsatser inte har stöd i det presenterade underlaget.
Precis som Arpis krönika.

Det reser frågan varför en etablerad ledarskribent i så stor utsträckning lutar sig mot referenser som inte alls stöder hans slutsatser, i vissa fall rentav motsäger dem.


Det här är en delvis omarbetad version av ett inlägg som publicerats på Facebooksidan för Inte rasist, men…