Tagged: främlingsfientlighet

Nationalism, vedergällning och stamkultur

I fredags var Stockholm skådeplats för något som närmast kan beskrivas som en pogrom: En grupp främlingsfientliga män samlades för att med våld ge sig på nordafrikanska gatubarn.
Deras organiserade och målinriktade förföljelse av en minoritetsgrupp annonserades med ett flygblad med rubriken ”Det är nog nu!”. Av flygbladet framgår att gruppen ser sig som ett medborgargarde som ska markera mot de gatubarn som finns i centrala Stockholm, och att detta är en reaktion på trakasserier och överfall mot svenska kvinnor.

”Stammens kultur handlar om kollektiv sammanhållning och vedergällning, medan stadens kultur handlar om individer som lever under en rättsordning med lagar och domstolar.
[…]
Stamkulturen avvisar den typ av abstrakt centralmakt som stadskulturen innebär. I stället skyddar man sig mot andra stammar genom en vedergällningsetik som innebär att den som angriper en enskild medlem kommer att få hela gruppen efter sig, och att man kommer att hålla inte bara den enskilde angriparen utan hela hans grupp ansvarig. Därigenom tvingar man andra grupper att övervaka sina egna medlemmar för att förhindra kollektiv vedergällning. Det är så en hederskultur uppkommer, där individens val görs till gruppens angelägenhet.”

Citatet är hämtat ur Per Bauhns debattartikel i SvD om stamkultur  som en av drivkrafterna bakom nyårsövergreppen i Köln, men det kunde lika gärna handla om stamkultur som drivkraft bakom helgens händelser i Stockholm.

Bauhn vill uppmärksamma en ”motsättning mellan två sätt att tänka om individ och samhälle, där stammens sätt att skapa social sammanhållning ställs mot stadens. Det han kallar stamtänkande ”saknar koppling till en bestämd etnicitet eller religion” och ”förekommer och har förekommit överallt i världen. Stamtänkande finns i såväl fornnordiska ättsamhällen som Hells Angels.” Och stamtänkandet är starkt i den svenska nationella rörelsen.

Så här skriver gruppen bakom flygbladet om sin planerade vedergällningsattack mot nordafrikanska gatubarn (jag avstår från att länka till de högerextrema sajter som publicerat texten):

Vi ser numera ingen annan utväg än att själva dela ut straffen de förtjänar. Rättsväsendet har lämnat walk over och samhällskontraktet är därmed brutet – därför är det nu varje svensk mans plikt att försvara våra allmänna utrymmen mot den importerade kriminaliteten. Vi som samlades idag var varken din politiker, din journalist eller din polis. Vi är däremot din pappa, din bror, din make, din kollega, din och din granne.

I det citatet ryms tre av stamkulturens främsta kännetecken; kollektivism, vedergällningsetik och avvisande av centralmakten. De här tankarna hyllas på nationalistiska hemsidor och nyhetssajter liksom av nationella i sociala media.

Samma personer som högljutt framhåller den svenska och europeiska kulturens överlägsenhet jämfört med den arabiska och nordafrikanska verkar alltså  inte se något motsägelsefullt i att hylla en syn på individen och samhället som ligger mycket långt från den individualistiska stadskultur som är så stark i Sverige att den placerar oss som ”världens mest extrema land” i World Values Survey.

Jag tycker att det med all önskvärd tydlighet visar varför kulturmönster spelar en mycket viktig roll i formandet av våra värderingar, medan kultur i betydelsen etnicitet är tämligen oviktigt.

 

Annonser

Intolerant tolerans?

Ivar Arpi skrev häromdagen en ledarkrönika på SvD om vad han kallar ”den nya vänsterns intolerans”, där han bekymras av att det visserligen blivit lättare att komma ut som homosexuell, men att den som kommer ut som sverigedemokrat idag bemöts med intolerans.

Ivar Arpi verkar vilja likställa yttrande av kritik mot främlingsfientlighet, rasism och homofobi med att yttra sig främlingsfientligt, rasistiskt eller homofobiskt, och menar att det ena är lika intolerant som det andra.
I krönikan försöker han leda i bevis att högern missgynnas av det rådande debattklimatet och menar att konservativa och borgerliga värderingar sällan kommer till uttryck i offentligheten.
Det senare påståendet får mig att undra om Arpi inte räknar SvD:s ledarsidor som en offentlig plattform.

Men det jag tänker ägna mitt första blogginlägg åt är vilket stöd Arpi åberopar för sina påståenden.

Arpi är frikostig med referenser till forskning och undersökningar i sin krönika. Även om han tyvärr inte länkar till dem direkt är de ändå såpass väl beskrivna att de är lätta att hitta. Det är alltid intressant att följa referenser till källan, så jag kollade upp fyra av dem. Ingen av dem visade riktigt det Arpi menar att de gör.

Demoniserar vänstern högern mer än tvärtom?

Studien av Graham J, Nosek BA, Haidt J (2012) som  enligt Arpi ”visar att vänstern har svårare att förstå hur högern tänker än vice versa” har undersökt republikaner och demokrater i USA och visar i själva verket att både demokrater och republikaner delar samma stereotypa uppfattning om den ”typiska” republikanen och den ”typiska” demokraten – men att republikanernas stereotypa uppfattningar av både sig själva och demokrater var något mindre överdrivna än demokraternas.
Författarna avhåller sig från att spekulera i om det beror på att demokrater har svårare att förstå republikaner än tvärtom.

Eftersom blockindelningen inom amerikansk politik nästan helt domineras av liberal-konservativ-skalan är det dessutom tveksamt om slutsatser därifrån kan överföras till svensk höger-vänster-skala.

Multikulturell tolerans = intolerans mot högern?

Allison Harells begrepp ”multikulturell tolerans” som Arpi menar tillåter någon att begränsa rättigheterna för politiska motståndare, så länge detta kan säljas in som att man på så sätt skyddar svaga grupper från hat, tycks i princip helt överensstämma med yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om hets mot folkgrupp.

Här verkar Arpi en smula förvånande – med tanke på temat för krönikan – själv sätta likhetstecken mellan högeråsikter och rasism, eftersom han framställer kränkande yttranden mot minoritetsgrupper som utmärkande för ”vänsterns” meningsmotståndare.

Störst intolerans hos dem som är för social rättvisa?

April Kelly-Woessners blogginlägg (inte en vetenskaplig artikel, till skillnad från de två tidigare referenserna) med slutsatsen att intolerans hos unga är kopplat till att man är för ”social rättvisa” är rätt märklig, eftersom hennes material visar att den grupp som möter allra störst intolerans bland unga är muslimska hatpredikanter, följt av rasister. Även kommunister och militarister möts med mindre tolerans från unga än från äldre. Kelly-Woessners slutsatser har kritiserats även i USA.

Det är för övrigt från det här blogginlägget Arpi ord för ord hämtat sin beskrivning av Allison Harells begrepp ”multikulturell tolerans” – istället för att själv gå till källan. Här har han också hämtat det mesta om Marcuse (lite ofint, kan tyckas, att inte ge Kelly-Woessner cred för det ordagranna citatet).

Ju yngre och mer vänster, desto villigare att censurera meningsmotståndare?

Så, hur var det med studien från Pew Research Center som visar att ”Ju yngre man är, desto mindre villig är man att tillåta meningsmotståndare yttrandefrihet”, att ”hela 40 procent av gruppen 18 till 34 år gamla vill förbjuda vad man anser vara kränkande yttranden om minoritetsgrupper. Ju mer vänster du är, desto mer benägen är man att inskränka yttrandefriheten”?
De siffrorna gällde USA, och de kränkande yttrandena  om minoritetsgrupper är återigen just det som i Sverige och många andra europeiska länder faller under lagar om hets mot folkgrupp, och det Arpi kallar ”vänster” är amerikanska demokrater.
Arpi sätter dessutom likhetstecken mellan att vilja förbjuda kränkande yttranden mot minoriteter och att vilja inskränka yttrandefrihet i största allmänhet och för meningsmotståndare i synnerhet. Det är en tolkning som går långt utanför vad undersökningen påstår. Det är också en tolkning som återigen verkar antyda att kränkande yttranden mot minoriteter är något som definierar ”högern” och särskiljer den från ”vänstern”.
Jag tror faktiskt inte det är hans avsikt att antyda det.

Sverige är inte med i studien, men det är Tyskland, UK, Polen, Frankrike mfl europeiska länder, där resultaten är helt annorlunda än i USA – och väldigt inbördes olika, vilket återigen understryker att man inte utan vidare kan överföra resultat i sådana här frågor från en nationell politisk kultur till en annan.

Min slutsats:

Arpi har inte på fötterna för det han påstår. Alls.
Tre av de fyra referenserna visar något annat än det han hävdar, och stöder inte Arpis tes om en särskilt intolerant ”vänster”. Den fjärde referensen, April Kelly-Woessners blogginlägg, är faktiskt korrekt  återgiven. Den är å andra sidan en subjektiv opinionsyttring – ett debattinlägg snarare än en studie – vars slutsatser inte har stöd i det presenterade underlaget.
Precis som Arpis krönika.

Det reser frågan varför en etablerad ledarskribent i så stor utsträckning lutar sig mot referenser som inte alls stöder hans slutsatser, i vissa fall rentav motsäger dem.


Det här är en delvis omarbetad version av ett inlägg som publicerats på Facebooksidan för Inte rasist, men…